Eftersom jag oxå blivit sämre i mina leder, så pass att jag flera ggr fick gå o få cortisoninjektioner i mina leder för att inget annat hjälpte (fram tills ca 24 års ålder hade jag aldrig fått någon cortisoninjektion) så sa min husläkare att nu måste jag remittera dig till en reumatolog, jag kan inte hantera dig o din sjukdom längre. Jag behövde inte vänta särskilt länge på tid, det tog ca 1 månad. När jag skulle dit första gången så följde min dåvarande pojkvän med, för jag var så nedstämd att ta mig ut och åka tunnelbana själv, d gjorde jag bara inte. Så fick jag slutligen komma in till min läkare, Kenneth Henriksson heter han. Jag fick berätta lite om mig själv som brukligt är men jag hann inte långt i min berättelse innan han kläcker ur sig: - Du har ju en depression! den måste vi behandla först innan vi kan göra något annat. Jag tittade på honom och min dåvarande pojkvän som nickade och såg så där konstigt lättad ut o jag tänkte - dom e ju helt dumma i huvudet! jag e INTE deprimerad!
Efter min första långa sjukskrivning och medicinering mot depression blev jag så småningom bättre. Både i humöret och i mina leder... När jag senare kom på återbesök hos min reumatolog så fick jag ny behandling för min reumatism och livet började så sakteliga återvända till något som liknade "normalt" igen...Jag hade börjat förstå att jag inte längre kunde räkna mig till den där gruppen av friska barnreumatiker längre, att reumatismen var något jag kommer få leva med resten av livet. Att det bl.a var den insikten som var så svår att inse och därmed bidrog till min depression. Så här i efterhand kan man ju tycka att det var jättefånigt att tro att hela livet skulle ta slut bara för att jag skulle ha ont och kanske bli sönder värkt i mina leder resten av livet. Men jag hade ju sett så många reumatiker med söndervärkta leder och opererade leder och som satt i rullstol och inte kunde klara sig på egen hand, att jag trodde att det skulle så klart hända mig oxå. Det skulle ju innebära att jag inte längre kunde träna ju-jutsu alls som jag älskade så innerligt att göra! Det var min absolut största rädsla då.
(d var så här jag trodde jag skulle se ut rätt så omgående...)Tyvärr så var informationen till mig (och vad jag förstått även andra reumatiker) inte så informativ. Man konstaterade mest att så här var det. Men om du tränar ordentligt (sjukgymnasik) så kan du få en långsammare process, dvs att sjukdommen inte skulle förstöra mina leder så fort. Inte någonting om att det finns olika "varianter" av reumatism, en del får den mer aggressiva varianten där varken mediciner(iaf inte dåtidens mediciner) eller träning biter, en del får den lite lättare varianten som inte alls behöver innebära att mina leder förstörs så mycket eller särskilt snabbt. Dels finns det olika mediciner som man kan få prova, en medicin som passar för "Kalle" kanske inte passar på mig och tvärtom... Framförallt det sista hade min läkare koll på. :) och som han faktiskt berättade om oxå. Han sa att vi provar den här först och fungerar inte den så provar vi något annat.
Jag har ju turen att inte ha någon aggressiv variant. Jag har oxå turen att svara väldigt bra på mediciner. Jag har "turen"(i det här fallet så anser jag det) att ha en mamma och en moster som har Bechterew http://www.reumatikerforbundet.org/start.asp?sida=3896 ,min farmor och min pappas moster hade varit reumatiker, så jag visste redan en del om olika reumatiska sjukdomar genom dom, och sen började jag läsa... letade artiklar och böcker, frågade mig runt när jag var hos läkare, vårdcentraler, sjukgymnaster mm... så tack vare alla i min närhet och min nyfikenhet anser jag mig själv idag känna till väldigt mycket om reumatism och dess olika varianter.
Jag ville ju inget hellre än att komma tillbaka och träna ju-jutsu! och så blev det. :) Jag blev mycket bättre på medicinen och sen har jag tydligen oxå en vilja av stål ibland så med hjälp på traven av den så bestämde jag mig för att träna ju-jutsu och det ska jag göra tills jag verkligen verkligen verkligen inte kan mera... Min läkare håller för öronen när han hör detta, mina sjukgymnaster jag varit hos frågar och undrar hur det går till... min mamma undrar oxå men har sett mig och min gläje till idrotten så hon förstår till viss del, och jag själv, ja jag förstår inte riktigt, men d går, ibland iaf... och ibland är min största glädje!!! Några sjukgymnaster jag pratat med har frågat: - e det verkligen så smart? och då har jag svarat: - näe kanske inte, men det är det roligaste jag vet och därför tillåter jag inte mig själv att bli så dålig, och om jag skulle bli det så jobbar jag av hela min själ för att komma tillbaka så jag kan träna jutsu igen... då svarar sjukgymnasterna: - jaa, men då måste det ju vara bra, all rörelse är ju bra så länge man klarar av det! Då ler jag bara stort! :D
puss o kram till er som orkat läsa!
Vi ses igen hopps jag....
H