Tålamod, tålamod och åter tålamod...
... är d nåt man kan beställa på nätet o få hemskickat i brevlådan?? Tänk om d ändå vore så lätt!!
Jag vet att jag kommit väldigt långt i kampen om att bli fri från depression och utmattning,men d är såå svårt att se vissa dagar...
Jag vet att den värsta depressionen är över för nu, bl.a för att jag faktiskt inte ser allt i svart, jag har ett hopp o vilja om framtiden.:)
Men fortfarande så kommer dom där mörka, hopplöshetsdagarna o knackar på... nu när dom kommer så blir jag mest rädd, rädd för att den djupa depressionen kommit tillbax, rädd för att den jättesjuka jag som inte vill leva mer kommer tilbax... Min läkare övertygar mig om att så inte är fallet nu, jag är inte så sjuk längre, men eftersom jag varit så svårt sjuk så länge så kommer det ta lång tid innan kroppen och hjärnan normaliserar sig igen. Jag måste ha tålamod och försöka se mina framsteg, d blir bättre. D där uttrycket jag avskyr såå mycket, d blir bättre.. jag vet ju att d är sant, men när man mår som sämst så kan man verkligen inte tro på det, man vill inte höra det för d känns inte sant "du har inte varit där så du vet inte hur d känns"...
Tack o lov så blir dom dagarna iaf färre och håller inte i sig lika länge längre. Men dom är fortfarande hemska, frustrerande och såå skrämmande. :(
Jag har ju just nu en stresstolerans som ligger på typ 0.2 (på en skala 1-10)
minsta lilla får mig stressad, galet trött och väldigt väldigt låg igen..
En inplanerad tid (tex psykologbesök, en klipptid, kalas) e obeskrivligt stressande... nu kan jag allt som oftast ändå klara av att ta mig iväg o det i tid, men utmattningen efteråt gör mig så lessen och den får mig emellanåt fortfarande alltför rädd att ta mig iväg. Det är ett flyktbeteende, och d finns normalt i oss människor, vi flyr när något blir för skrämmande lr för svårt. När man är deprimerad och /lr har ett utmattningssyndrom så tar man ännu lättare till just d flyktbeteendet... man tror att det är det bästa för mig just nu, d känns bäst, man kan inte se lr tänka om det verkligen är det bästa i längden.
(det har man betydligt lättare för när man är frisk) Jag har iaf kommit så pass långt att jag efter en stund kan se att det är just det jag håller på med, ett flyktbeteende som inte kommer vara det bästa för mig i längden och i kampen om att bli frisk.
Jag har haft ett par riktigt jobbiga låga dar igen nu... troligen beror det på att jag startade ett litet byggprojekt i helgen... en agillitybana till mina systerdöttrars ökenråttor. Jag har varit koncentrerad på det mer lr mindre hela helgen. Det blev tydligen för mycket :(
Jag har fortfarande inte lärt mig hur mycket (lr lite) jag klarar av... jag gör fortfarande för mycket saker än vad jag klarar och det betyder att jag fortfarande åker denna hemska evighetslånga berg och dalbana.
Hur i hela världen ska jag lära mig?? o när ska jag acceptera att jag inte kan o klarar med liiite större utmaningar?? Kan man verkligen lära sig tålamod???
Varför kan jag inte få ta en genväg o bli frisk NU???
Jag är rädd igen!!! Jag vill inte känna mig så lessen,värdelös,ensam o rädd!!! Jag vill inte!!! D gör så ont i själen :'( så ont!!!