Idag slog det ner över mig som en blixt från en klar himmel, el. iaf nästan...
Jag som trodde jag hade fått sjukdomsinsikt... det var nog snarare så att jag bara så smått började förstå.
Jag har iaf lurat mig själv väldigt mycket och länge, antagligen har jag lurat min omgivning lika så ( fast d gäller ju inte dig Therese förståss;) )
Jag har (och till viss del fortfarande) verkligen varit nere på botten, i gyttjan o krälat!
Att jag varit långt långt ner och att jag inte har kunnat acceptera att jag har varit/är så sjuk, det visste jag. Men, jag har varit o är fortfarande verkligen där nere i gyttjan o blir svartare o svartare :(
Just nu håller jag på att bearbeta ett ultimatum som läkaren gav mig... i min värd så är det ett väldigt drastiskt tilltag, men tydligen väldigt effektivt och på ett sätt lite lindrigare än alla tabletter. Jag ska inom dom närmsta dagarna besluta mig för att gå med på,eller avstå från ECT behandling. Jag är alltså på riktigt ett psykfall ;)
Skämt o sido... det fick mig att förstå HUR sjuk jag faktiskt är o har varit ett tag nu...Ett otroligt tufft besked att ta in!
När nu sitter o skriver av mig så inser jag hur bagatellartad hela min situation kan verka... men för mig så är det en otäck, vidrig och galet påfrestande verklighet! Det gör det inte lättare att jag har en läkare som jag inte alls kan kommunicera med, och eftersom det är psykvården jag har att göra med så får jag därmed inte heller välja bort honom som läkare!
Min största rädsla inför detta beslut är att tappa minnet av denna behandling! tänk om jag glömmer bort hur man gör när man simmar med bebisarna och simskolebarnen?!?! o tänk om jag glömmer bort hur man gör ju-jutsutekniker?!?
Jag är på riktigt Väldigt dålig. Jag är på riktigt Väldigt rädd. Jag har på riktigt Väldigt ont i själen. Jag vill på riktigt bli frisk och mig själv igen, kanske ECT är ett bra sätt?!?!?
tårfyllda kramar
Helén