Men nu har den börjat krypa sig på mig. Jag blir lite arg på mig själv för att känslan vill nästla sig in.
Att varit inneliggande på psykiatrisk avd i 8 månader känns fördjävligt! Att aldrig få kliva av den här förbannade berg och dalbanan är så utmattande! Att se mörkret ute på morgonen och på kvällen igen, att känna kylan ute på morgonen och kvällen igen, att träffa personal man trott att man inte behövde träffa igen när dom haft lång semester, att träffa männislor som låg här inne i vintras som undrar om man också kommit tillbaka igen och då behöva svara, nej, jag har varit här hela tiden och då se deras miner.
Att sen höra en del personal säga (när dom pratar med varandra utan att ta det bakom en stängd dörr ), jag förstår inte att hon inte tar permissioner hem till sig själv och på egen hand än,då kommer hon ju aldrig härifrån, varför ställer inte läkaren det kravet?
Det här får mig nu att börja skämmas...
Att en del personal verkar ha en utbildning som är för länge sen utgången och inte uppdaterad sen dess.
Igår var det, en i dom flestas ögon en bagatell, en händelse som fick just den bägaren att rinna över i en kraftig ångestattack. Jag fick aldrig veta, förens hon var här, att jag efter flera dagar varit själv på mitt rum som är en tvåsal skulle få en rumskamrat igen... personalen borde vid det laget veta att jag gärna vill veta en stund innan nån kommer, jag har fått många utbrott just av den anledningen. Det här är en sak som jag tror bara vi som lider av ångest förstår.. vi behöver en stund på oss att förbereda oss på en förändring. Att hon, som då fångade upp mig i mitt vankande fram och tillbaka och sa att vi skulle sätta oss en stund, för det första ville att jag skulle prata, det kan man inte under den värsta paniken, för det andra säger att det är ju så livet ser ser ut..var finns den kunskapen hos den kvinnan (och en del till )? Det är sånt som den okunniga människan ute i samhället säger.
Vi/jag som lider av ångesttillstånd vet mycket väl att våra tankar är ologiska! Men vi kan trots det inte hindra dom tankarna att komma, det är inte vi/jag som bestämmer under en attack, det är ångesten som tar över rodret och bestämmer. Vi/ jag är inte dumma i huvudet! Såklart jag förstår att nån kommer att komma in på den platsen! Att få höra att den personalen som gav rapport till nästa gruppen som skulle jobba, uttryckte sig att det var väl inget att hetsa upp sig för, hon måste ju förstå att hon inte kommer vara själv när hon delar rum.
Det här gör ju att jag känner mer värdelös än jag redan känner mig, det leder också att jag börjar skämmas...
Nu känner jag att jag bara börjar svamla så det är bäst jag avslutar för nu, god natt!