inte en gång till!! :( nu e jag nästan där igen, i depressionens fördömda land! ja, jag vet att d tyvärr e en del jag kommer få leva med då d som jag tidigare nämnt eftersom man ofta får d på köpet när man har diagnosen Sjögrens syndrom... men d betyder inte att jag tycker om o accepterar d för d!!
Min vår har varit rätt så omtumlande... jag har separerat från ett 8 år långt förhållande och det betydde i sin tur att jag blev bostadslös eftersom lägenheten var hans. Det betyder oxå att jag e nästan pengalös eftersom jag startat Aqualife o d ännu inte drar in nog med pengar för att ta ut någon lön, o jag inte klarar av att ta ett extra jobb då jag redan jobbar så mycket som jag klarar av. Jag blev kär i en helt fantastisk kille och d var besvarat :) dock visade d sig vara ett väldigt stort projekt att försöka hålla ihop d, trots att vi båda kände att d här var större än vi någonsin vågat hoppas på. Så vi har väl typ brutit upp igen och d tog hårdare än jag nånsin trodde d skulle göra. Jag var rätt säker på att jag träffat kärleken med stort K, den man vill leva resten av sitt liv med, den som fyller upp varenda liten cell i hela kroppen med en obeskrivligt härlig känsla. Mitt företag hamnade i en rätt rejäl kris då vi höll på att bli utan lokal, men det vände sedan till helt annat håll och vi fick och tog möjligheten att helt ta över lokalen o bassängen. Men veckorna där emellan var en pärs... d var verkligen att pendla mellan hopp o förtvivlan, kunde vi inte ta över lokalen så var min dröm o mitt arbete över... d enda jag älskat och klarat av att göra skulle isf vara borta för alltid.. Men som sagt d dåliga vände till nåt fantastiskt och nu e d bara o hoppas att vi kan ro iland d!
Jag tyckte att jag ändå hanterat allt som hänt under våren rätt bra, jag kände mig inte så orolig, även om jag inte har nån bostad så har jag underbara vänner som låter mig bo hos dom, men d e självklart jobbigt att bo i en kappsäck och inkräkta i människors privatliv!!
penga frågan är såklart otroligt jobbig! jag kan inte betala för mig där jag bor. jag har knappt pengar så jag kan köpa mat ( där oxå otroligt snälla vänner o föräldrar som ställer upp och hjälper till)
Nykär o varken sover eller äter, olyckligt kär o varken äter eller sover... O jag som sover illa redan innan...
För alla er som funderar på att experimentera med sömnen så säger jag bara, Gör INTE d!!
Nu har jag under några veckors tid inte sovit nån direkt sammanhängande sömn och d har satt sina spår...
Jag kände att jag inte mådde så bra, var rätt nere ( men tänkte att d e inte så konstig då man blivit dumpad), jag kände mig irriterad, stressad, orolig och desperat... men jag fattade inte vad som var på g... jag borde ha gjort d, jag har gjort d förr. Men nopp, jag insåg inte, eller ville jag inte inse?? eller var d nåt som störde så att jag inte insåg?
hur som så var jag inte så sugen på att åka iväg på sommarläger med jutsun som jag eg bara älskar att göra... jag visste att han skulle vara där o d skulle vara jättejobbigt. Jag visste att d skulle vara väldigt mycke annat folk där, både kända o okända, som jag skulle behöva "hålla masken" för, delvis iaf. Man kan inte riktigt gå undan o vara bara för sig själv där... men efter övertalning så åkte jag iaf dit o tänkte att d e nog bra iaf...
D blev nästan värre än vad jag trott... d var galet jobbigt att se honom där, att inte kunna gå undan o va ledsen, att varje dag behöva lägga på en mask för att inte behöva förklara för alla varför jag såg så sjukt ledsen ut (behövde ändå ursäkta mig för en del) jag sov i princip ingenting. Så en kväll när jag pratade med honom, o vi tjafsade en del så plötsligt ramlade jag igenom isen... jag grät o grät o ville inte leva längre.... Då plötsligt gick d upp för mig, då såg jag alla symtom jag inte sett, NEJ, inte sjuk nu igen!!!
Jag vill ju eg inte dö, men jag känner ingen lust till att leva heller... d finns en bok som heter jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, och d e precis så jag känner!!http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9185849219
O jag blir så arg o ledsen på mig själv när d blir så här för d e så långt ifrån mig som person som man kan komma! jag som eg älskar livet!! e nästan alltid glad o positiv.
D jag som tur e känner den här gången är att d inte hunnit gå så långt iaf... d mesta beror på att jag inte sovit under flera veckor, så nu med lite hjälp på traven av sömntabletter så känner jag redan att jag e på väg åt rätt håll... d e en bra bit kvar men...jag tror verkligen inte jag behöver hjälp av antidepressiva den här gången, jag vill inte heller d. Sömn, tid, goda vänner och bra mat ska nog få mig tillbaka den här gången. Jag e bara så rädd att vara till en belastning för mina vänner...
Att han dock blev vittne till att jag satt där o funderade på om jag skulle svälja alla tabletter jag hade på mig då e nåt som gör så sjukt ont!! D spelar ju ingen roll hur många ggr jag ber om ursäkt d kan ju inte spela någon som helst roll... jag kan ju dessutom aldrig garantera att d aldrig händer igen..Jag kan bara hoppas o önska att han läst mina sms där jag försökt förklara att det absolut inte e hans fel!
Jag känner mig så fruktansvärt svag som person, va fan.. allt har ju inte hänt på engång, en del e ju dessutom på mitt imitativ ska man inte kunna klara av lite motgångar utan att bli eller vara på väg att bli deprimerad??? några av mina vänner säger åt mig att d e rätt mycket saker som hänt mig under våren så d e inte så konstigt att jag tillslut reagerar... jag har svårt att hålla med dom men nånstans kan jag kanske förstå vad dom säger...