I måndags efter ectn blev jag hypoman.. det mest frustrerande var nog att det kändes som ingen tog mig på allvar då... mina hypomaniperioder är sällan jättesynliga för omgivningen, är mest lite mera mig av mig själv och kan inte vara stilla, inte på något sätt, nånting på min kropp rör/skakar alltid.. efter en sån period kommer alltid en krasch, rakt ner i en relativt kraftig depression.. eftersom jag inte fick något som kunde dämpa mig, eftersom ingen tog mig på allvar ( man sa att du har ju varit låg så länge så du kommer ju inte ihåg hur det känns att vara glad?!?! ) så kom ju självklart kraschen..
På onsdagen hoppade jag över, ville/orkade/vågade inte med fler såna fall, iaf inte innan jag pratat med läkaren. Fick iaf ett samtal med läkarn igår och vi ändrade lite ì medicineringen, och hade en plan om jag skulle varva upp igen. Så idag var det dax igen... åkte till ectn med visst obehag..
som alltid, berättar jag för personalen om min rädsla att bli sövd ( även om dom vet allt och det står i journalen) och att dom verkligen väntar en lite stund extra innan dom börjar eftersom jag varit "vaken" vid ett tillfälle för 4 år sen...
Men så idag händer det mig igen, jag är "vaken" fast jag är sövd. Mer medveten än förra gången, jag känner hur dom stoppar in "tampongerna" i munnen (för att man inte ska bita sig), känner att dom fäster plattorna på huvudet och hör dom säga, då kör vi.
Paniken i mig var total, jag skrek ( men såklart bara i mitt huvud)
Man märker inte själva stöten, den i sig själv gör att man domnar av. (Förr i tiden sövdes man ju inte innan )
Fick prata med läkaren där, han kunde ju inte så mycket mer än beklaga, det ska inte kunna hända, dom kunde inte se några tecken på att jag var vaken...
Så nu ska jag tillbringa min helg med att komma över skräcken och fundera på om jag vågar ta min sista behandling på måndag...