När jag tidigare skrivit att jag är och känner mig ensam har jag blivit rättad, och man har sagt att "kom i håg att det är skillnad på att vara ensam och vara själv". Mm, även om jag inte är nån expert på svenska språket så vet jag också att det är skillnad på orden.
Men om man säger till mig att, "du är inte ensam, du har många som bryr sig och finns för dig, och man sen inte hör av sig, hälsar på, bjuder in mig mm. då är ÄR jag ensam!
Jag vet att jag nu förtiden inte är särskillt bra på att höra av mig själv, jag har dock försökt förklara att det delvis beror på min ångest.. Nej, man ska inte skylla på att allt beror på mina sjukdomar, men det är en förklaring till att det delvis blivit så. Jag har också försökt förklar för några att, snälla, sluta imte försöka även om jag säger nej, jag behöver mer draghjälp än "friska"
Innan jag blev så här sjuk, innan mina psykiska besvär blev ett funktionshinder, hörde jag oftast av mig till vänner och bekanta, om så bara för att aäga hej. Ett tag innan jag blev sjuk började jag märka att det allt som oftast var en envägskommunikation... det var väldig sällan som jag blev kontaktad. Det blev väldigt tydligt sen när jag blev sjuk.. (Jag kan inte svara på om det gällde dom första 10 månader efter insjuknandet, den tiden har jag nästan inget minne av)
Ju längre tiden går har jag bara känt mig mer och mer ensam.. jag sitter här i min lilla stuga och får sällan ett mess, samtal elller påhälsning..(dom flesta av er vet iofs att mess är bäst, samtal svarar jag bara på om jag har en bra stund)
Min enda kontakt med omvärlden är Facebook.
Sista månaden har det varit, förutom ett mess, helt tyst.. jag har hört av mig några gånger och fått svar, men inte mer än så.. jag har, typ, gjort ett test uder den tiden, jag har själv varit helt tyst..och nada. Helt tyst!
Jag har sista månaderna blivit mer deprimerad igen..vad som är hönan och ägget i det vet jag inte, men det har känts extra jobbigt att när jag mår så dåligt, faktiskt inte får ett livstecken från någon förutom mina föräldrar. Det är faktiskt så att jag ÄR ensam! Jag har inte vänner längre, jag har bekanta.
Ja, nu låter jag kanske i någras öron som jag är orättvis... men om du känner så, kan det vara så att du faktiskt inte har hört av dig? Jag låter nog orättvis men det här är fakta!
En kan tycka att, nu är hon deprimerad igen så då stämmer inte känslan av att vara ensam.. men varför är det då tyst i min telefon?
Är det för att jag sagt nej till att ses vid nåt tillfälle? Är det för att jag bor en bit utanför stan? Är det för att jag är singel? Är det för att jag, på riktigt, tillhör samhällets bottenklass? Är det för att jag har hund? Är det för att jag inte är vältränad längre? Eller är det för att jag har psykiskt ohälsa? När det gäller psykisk ohälsa får jag ofta och fortfarande höra att "jag vill inte störa ifall du mår dåligt" och "jag vet inte vad jag ska säga". Det är bara extremt dåliga ursäkter! Ungf som att säga, jag har ont i huvudet när man inte vill ha sex.. dvs man ljuger!
Jag ÄR ensam! (och även arg och ledsen som ni märker)